Jag har en god nyhet! Min älskling Pelle har fått lägenhet! Mäklaren ringde igår och idag ska han skriva kontrakt, så underbart! Jag är helt hysteriskt lycklig över detta faktum, att vi äntligen ska kunna flytta snart. Tänk, snart är jag sambo, sambo för första gången, återstår ju att se hur det kommer gå. Men jag är väldigt förväntansfull, det kommer bli helt underbart. Planeringen om möblering har lite smått börjat redan, känns som man har många ideer i huvudet. Förhoppningsvis flyttar vi i början av januari, men vi får inflyttningsdatumet i dag förmodligen. Äntligen börjar saker hända här i Nyköping!

Annars då? Inte mycket, som vanligt. Ska jobba idag, mellan 10-19, och även samma tid imorgon. Känns sådär lagom faktiskt. Sen blir det väl Harry Potter på bio imorgon eller på lördag, det återstår att se. Har inte ens läst boken än, jag orkar fan inte. Böckerna är ju faktiskt bara sååå tråkiga, förstår inte hur jag orkat läsa dom innan. Så nu har jag gett upp, jag ska kolla på filmen utan att ha läst boken. SKIT SAMMA! 

Igår så tittade jag och älskling även äntligen på andra Narnia filmen. Bra lång var den, kändes som en evighet. Men den var bra, vilket jag tyckte var oväntat, då nummer två i film serier inte brukar vara så bra. Men nu är det tagg inför film 3! 

Och om exakt en vecka så åker jag hem till Uddevalla igen, jag längtar sååå! Jag saknar min mamma, jag saknar min bror, jag saknar Josef och min katt Simba. Jag saknar hela Uddevalla! Önskar jag kunde ha vart hemma längre, men jobbet kallar, och jag både behöver och vill jobba! Men nedräkningen har börjat, snart snart snart! 

Men nu är det dags för mig att avsluta, och byta om inför jobbet. Ser inte direkt fram emot att gå ut i all fallande snö och skrapa bilen, men jag måste ju.. Ohwell, hejdå!

Jag har inte glömt bort min blogg. Jag har faktiskt tänkt på den nästan varje dag sedan jag skrev sist, och funderat över om jag ska skriva lite eller inte. Men alla gånger har jag kommit fram till att njae, har inget att skriva ändå. Mitt liv består av jobb och wow i princip. Jobbet på Willys går galant, och jag trivs superbra. Men det återstår att se hur det blir efter nyår, eftersom jag bara har anställning året ut. Så vi får se hur det blir med det! Jag vet inte riktigt vad jag ska göra om jag inte får vidare anställning. Jag vill inte lämna min älskling. Men samtidigt så ska jag hem igen, hem till Uddevalla. Min plan var bara att stanna här 1-2 år. Men vi får se, ska ha samtal med chefen imorgon, så får se vad som sägs då.

Vad gör jag mer då förutom att jobba? Jo, som jag skrev. Jag spelar wow, så jävla tråkigt har jag. Inte för att det är tråkigt att spela, men känns inte som det finns så mycket annat att göra än just det. Sen så kommer ju nya Cataclysm ut på onsdag också, vilket antagligen kommer öka spelandet ännu mer, får väl se hur det går med det. 

Just nu vill jag bara ha jul, jag vill ha den 23e december så jag kan få åka hem till min familj igen, för jag saknar dom, jag saknar dom så sjukt mycket! Jag visste det skulle bli tufft att flytta så långt ifrån Uddevalla och lämna allt bakom mig. Men jag trodde det skulle vara värst i början. Men istället så tycker jag det blir värre ju längre tiden går. Jag har verkligen börjat hata att vara inneboende. Det känns som jag aldrig är mig själv, och som om jag aldrig riktigt kan slappna av. Jag vill kunna visa mina känslor precis så som jag känner dom för stunden, kunna visa mitt humör för att jag helt enkelt mår som jag gör. Nu går jag runt och känner mig tvingad att vara glad hela tiden, och detta får mig att explodera inombords. Jag vet snart inte vad jag ska ta mig till. Jag känner verkligen att det tar på mitt psyke. Det jag behöver är en lägenhet, jag och Pelle tillsammans. Och om jag får fortsatt anställning, och Pelle får jobbet som han just nu söker, så är det just det vi måste göra för att klara av vårt liv tillsammans. Jag vet att tom vårt förhållande hade mått bättre av en flytt någonannanstans. Men vi måste vänta, vänta på svar från höger och vänster innan vi kan agera. Och det är ju också någonting som gör mig vansinnig, all jäkla väntan!! Jag vill bara veta NU vad min framtid har att erbjuda. Jag vill planera och veta vad som kommer hända i mitt liv. Men jag måste vänta, för jag har ju inte så mycket val egentligen. Oavsett vad, håll tummarna för att framtiden blir bra, oavsett vad den blir.

Nu säger jag hejdå, och säger som så många gånger innan, jag ska försöka blogga mer ofta! 

Det känns som jag är ledsen varenda dag och mina tårar håller på att ta slut. När jag känner mig helt förstörd inombords och bara vill gråta tills jag inte orkar mer så känns det som jag istället måste kämpa för att få fram en tår. Och funkar det inte så blir jag istället arg eller nästan apatisk. Jag hatar mig själv.

Jag sitter nu här, i Nyköping, helt ensam i mitt så kallade nya hem. För snart en vecka sedan tog jag mina ägodelar från min lilla etta i Uddevalla och flyttade hit. En liten stad, tom minde än Uddevalla. Jag har börjat på mitt nya jobb på Willys, som för övrigt har överträffat alla förväntningar jag hade. Samtidigt som det är tufft att gå från extra tider till heltid, så känns det ändå skönt att ha något att göra. Dagar som denna, då alla är iväg på jobb och annat förutom jag, så fylls jag av ett stort tomrum, och jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Jag känner mig ensam. Det finns ingen här jag kan vända mig till, ingen jag kan fly till när jag behöver komma ifrån lägenheten. Jag älskar Pelle, mer än någon kan ana. Men att just nu gå runt och vara beroende av hans sällskap är inte hälsosamt, för någon av oss. Jag behöver vänner, jag behöver min familj. Jag behöver någon! Jag ska nu jobba här i Nyköping tom året ut, och jag ser detta som en prövotid. Klarar jag och Pelle av att bo tillsammans? Trivs jag på mitt jobb? Trivs jag i Nyköping? Vill jag hellre tillbaka till Uddevalla? Frågorna kommer bli många när jag väl måste bestämma mig, och jag tror att jag kommer fyllas av extrem ångest när den tiden väl kommer. Och ändå, även om det är så långt kvar tills år 2011 kommer så kan jag inte låta bli att fundera över allt nu. Vad har jag egentligen gjort, vad ska jag göra, och vad vill egentligen jag, Alexandra, göra? Det enda jag vet nu är att jag vill vara med Pelle, jag vill trivas på mitt jobb, och kunna vara nära min familj för att se min lillebror växa upp till en ung man. Jag vill finnas där för dom. Men det verkar som att allting inte går att få på en och samma gång. Jag har beslutsångest flera månader i förskott, och det är så typiskt mig. Jag vet inte om jag skapar mina problem själv, eller om problemen kommer flygandes emot mig. Det jag ville få sagt är väl egentligen att jag känner mig ensam, förvirrad och långt ifrån nöjd med min tillvaro. Antar att det bara är att ta en dag i taget..

Det var längesedan jag skrev, och mycket har hänt sen senast. Jag bor numera inte hemma längre, utan i en liten etta på 20 kvadrat. Jag bor uppe på Regementet, nära den lilla Hallonkiosken för er som vet vart den ligger. Jag har bott hemifrån snart 1½ vecka. Känns som varenda dag är en stor pers att ta sig igenom nu för tiden. Från att ha ett långt stort bråk med mamma, till att helt plötsligt flytta hemifrån, sedan lida av extrem separationsångest och veta varken ut eller inte. Känns som jag gråter nästan varje dag numera, och det är nog nästan så. De dagarna jag vart hemma hos mamma och min familj, så har jag mått bra. Men så fort jag kommer hem, och inte har något att göra, då kommer alla mina funderingar fram, all ångest och alla panik känslor. Främst händer detta på kvällen, då det börjar mörkna och jag är helt ensam med mig själv. Jag saknar min mamma, så otroligt mycket. Jag antar att det inte är så konstigt eftersom man ändå bott tillsammans i 21 långa år, delat alla stunder tillsammans, genom hela ens liv. Jag trivs inte att bo ensam, jag visste att jag inte skulle göra det. Jag fullkomligt hatar det! Jag vill nästan inget hellre just nu än att flytta hem igen och aldrig lämna det igen. Men jag vet att detta hör till, att det antagligen är ganska normalt att känna så som jag känner. Alla trivs helt enkelt inte med att vara själva, och jag är definitivt en av dom. Jag vet att det kommer gå över, det säger ju alla? Men alla säger också att när de flyttade hemifrån så var de sådan stor frihetskänsla, inga tjatiga föräldrar eller någon som bestämde över när och hur man skulle göra saker hemma. Jag förstår vad dom menar, men jag känner inte så, inte alls... 

Jag har även under nästan hela sommaren sökt jobb i Nyköping. Tanken på att få jobb i Nyköping, flytta dit och få leva med Pelle har länge vart rena dröm tanken! Men nu känner jag såhär, hur fan ska jag klara det, om jag inte ens klarar av att flytta till en lägenhet i Uddevalla utan att må dåligt? Jag får panik av tanken på allting numera, och jag vet inte vad jag ska ta mig till! Jag känner mig helt jävla.. bortkommen. Jag älskar Pelle av hela mitt hjärta, och kan inte få en bättre kille, och det menar jag verkligen. Men jag är rädd, jag är livrädd. Rädd för att lämna mamma, för att inte kunna träffa henne och min lillebror så ofta som jag vill. Jag har blivit erbjuden jobb på både City Gross och Willys i Nyköping, ena på halvtid, och den andra på heltid. Tänk er, HELTID! Det är ju allt man någonsin velat ha. Jobbet som gör att du äntligen kan starta ditt liv och börja leva det som du vill. Men varför är jag så rädd? 

Jag försöker tänka att man måste ju bli vuxen någon gång, och jag hade nog inte tänkt leva och jobba i Uddevalla hela livet, eller? Men samtidigt har jag aldrig sett mig själv bo i andra sidan av Sverige, nära Stockholm och Uppsala tex. Sedan och andra sidan så finns det ingenting som säger att man inte kan komma tillbaka till västkusten senare såklart. Men det känns nästan som att om jag flyttar dit, så kommer det aldrig bli av. Jag är rädd för att förlira allt jag har, och sedan stå där utan ingenting. Men man måste ju ändå chansa i livet någon gång, klara av alla nya steg i livet med nya jobb, förflyttningar, köpa hus, bilda familj. Ja allt du kan tänka dig. Jag menar, förr eller senare kommer det ju ske, så varför inte nu? Det finns ingen anledning för mig att stanna kvar i Uddevalla förutom min familj, och är det verkligen rätt anledning att tacka nej till världens jobb chans? Jag vet att det inte är det.. Om alla andra klarar av att flytta långt bort även utan sina familjer, varför skulle då inte jag kunna det? Jag tror inte riktigt på mig antar jag.. 

Men tänk om jag flyttar, jobbar på som en tok, och så trivs jag inte? Eller så vill inte Pelle ha mig mer? Jag är rädd för att underskatta honom, för jag vet hur jag är, jag vet EXAKT hur jag är och hur jag fungerar. Oavsett om jag har en ängel som honom bredvid mig så förstår jag inte hur lyckligt lottad jag är, och behandlar honom sämre än han förtjänar. Han borde ju egentligen ha en lika underbar tjej, så som han är. Men istället är han med mig, och vill han verkligen ha mig? 

Som ni märker så är jag helt upp och ner just nu, och jag vet inte vad jag ska känna snart. Jag börjar gråta bara på tanken att lämna min familj, jag älskar dom mest i hela världen, och jag vill inte göra fel. Tänk om jag gör fel.. 

Kanske kommer det hända, kanske! Jag vet inte säkert än, men jag hoppas. Och jag ber till gud att det kommer fungera i längden. Jag pratar om att jag kanske kommer flytta hemifrån snart. Kanske, kanske, kanske, jag hoppas på det bästa. Jag har pratat med hyresvärden och ska träffa honom imorgon, hoppas allt går bra! Om jag har tur så får jag flytta redan på måndag, eller kanske tom på lördag eller söndag om jag och Johanna lyckas övertala honom. Eftersom jag mer eller mindre blivit utkastad, så vet jag inte vad jag har för andra alternativ. Jag måste ju oavsett komma hemifrån nu, för det funkar inte här mer. 

För någon timme sedan var jag nere på Willys också, sökte jobb och hoppas nu på det bästa. Hade vart skönt att få fler timmar, för det är verkligen något jag kommer behöva. Håll tummarna för mig både för lägenhet och jobb!

Helst av allt vill jag ju hamna i Nyköping om jag ska vara helt ärlig, men det verkar se mörkt ut med alla de jobben jag sökt där. Vet inte riktigt hur framtiden kommer bli alls nu. ÅHH, jag är för förvirrad i skallen för att ens kunna skriva ner det. 

Men på fredag kommer min älskling, längtar så otroligt mycket! Nu tackar jag för mig. Kommer bo hemma hos Johanna ett par dagar framöver, återkommer på måndag, OM jag inte flyttar då! Hej så länge!

Idag är det söndag, dagen jag så länge försökt undvika att få, och nu försöker få passera så fort som möjligt. Idag jobbar jag mellan 14-23. Det är nio timmar sammanlagt, vilket egentligen inte alls är så mycket. Men, man är verkligen på jobbet hela dagen. Dessutom går bussarna så dåligt att jag måste åka redan halv ett till jobbet, och sedan sitta där som ett fån i en timme och vänta på att få börja. Usch, jag hoppas jag får trevliga kunder idag, och att jag lyckas hålla humöret uppe, det gör hela dagen så mycket enklare.

Imorgon är jag ledig, och jag ska spendera den lediga tiden framför telefonen. Eftersom jag har tillfälligt mobilnummer just nu så är jag skitnojjig över allt som har med jobb att göra. Ingen har ju mitt nummet ffs, så ingen kan få tag på mig! Jobbigt värre faktiskt. Jag är nog väldigt beroende av min mobil, men vem är inte det numera iofs? Hoppas iallafall att mitt nya simkort kommer imorgon, så kan jag slappna av igen! 

Nu ska jag dock gå och byta om inför jobbet, hoppas ni får en trevlig dag allihopa!

"Men hur kunde jag låta honom ge mig saker när jag inte

kunde ge honom någonting tillbaka? Av någon outgrundlig

anledning ville han vara med mig. Allt han gav mig utöver

det rubbade bara balansen ännu mer."

Ja, idag är det lördag, även om det känns som fredag för mig. Vet inte riktigt vart min fredag tog vägen om jag ska vara helt ärlig, men inte fan kändes det som en helgdag för mig iallafall, trots att jag var ledig från jobbet.

Tog mig en liten lunch date med Pernilla igår, på Cactuz såklart. Passade även på att tappa bort min mobil ute i regnet igår. Spärrade mitt simkort allra kvickt, eftersom det är abbonemang. Men sådan tur var så kom min granne senare och gav tillbaka den, för sådan tur var så var det han som hittade den, och inte någon random typ som inte har någon aning om vem jag är. Så det är löst, men har tillfälligt nummer tills mitt nya simkort kommit på posten. Så just nu når ni mig på: 0760554147, det är Comviq som vanligt som gäller! 

Efter min date med Pernilla, och efter att mobilen kom tillbaka till mig så hände inte mycket alls. Min prins var ute och festade, eller såg något band eller något. Känns inte som jag har koll alls på vad han gör. Och jag gillar inte det, inte för jag måste veta allt. Men känns som jag aldrig hör från honom nu när jag inte kan se han i cam mer. Det gör saknaden så mycket värre. Som om man inte ens vet vart han håller hus. Oh well..

Idag är det lördag iallafall, och jag ska jobba 9-13, vilket är den mest softa arbetstiden någonsin. Du kommer upp tidigt och får börja dagen på ett bra sätt. Sen slutar du tidigt och har ändå hela dagen kvar på dig att hitta på något på. Jag hoppas bara det händer något ikväll, så jag iallafall får göra något annat än att jobba. Annars så vet jag hur det blir, WoW hela kvällen/natten, och det är väl ingenting som känns så nyttigt, dock lockande. Men det återstår att se vad som händer ikväll, men om någon är ledig och sällskapssjuk, så hör av er! Mitt tillfälliga nummer står ovan som sagt!

Nu ska jag dra på mig lite parfym, borsta tänderna och gå ut lite senare än vanligt till bussen, då jag har slutat röka. Hejja mig!