Det var längesedan jag skrev, och mycket har hänt sen senast. Jag bor numera inte hemma längre, utan i en liten etta på 20 kvadrat. Jag bor uppe på Regementet, nära den lilla Hallonkiosken för er som vet vart den ligger. Jag har bott hemifrån snart 1½ vecka. Känns som varenda dag är en stor pers att ta sig igenom nu för tiden. Från att ha ett långt stort bråk med mamma, till att helt plötsligt flytta hemifrån, sedan lida av extrem separationsångest och veta varken ut eller inte. Känns som jag gråter nästan varje dag numera, och det är nog nästan så. De dagarna jag vart hemma hos mamma och min familj, så har jag mått bra. Men så fort jag kommer hem, och inte har något att göra, då kommer alla mina funderingar fram, all ångest och alla panik känslor. Främst händer detta på kvällen, då det börjar mörkna och jag är helt ensam med mig själv. Jag saknar min mamma, så otroligt mycket. Jag antar att det inte är så konstigt eftersom man ändå bott tillsammans i 21 långa år, delat alla stunder tillsammans, genom hela ens liv. Jag trivs inte att bo ensam, jag visste att jag inte skulle göra det. Jag fullkomligt hatar det! Jag vill nästan inget hellre just nu än att flytta hem igen och aldrig lämna det igen. Men jag vet att detta hör till, att det antagligen är ganska normalt att känna så som jag känner. Alla trivs helt enkelt inte med att vara själva, och jag är definitivt en av dom. Jag vet att det kommer gå över, det säger ju alla? Men alla säger också att när de flyttade hemifrån så var de sådan stor frihetskänsla, inga tjatiga föräldrar eller någon som bestämde över när och hur man skulle göra saker hemma. Jag förstår vad dom menar, men jag känner inte så, inte alls... 

Jag har även under nästan hela sommaren sökt jobb i Nyköping. Tanken på att få jobb i Nyköping, flytta dit och få leva med Pelle har länge vart rena dröm tanken! Men nu känner jag såhär, hur fan ska jag klara det, om jag inte ens klarar av att flytta till en lägenhet i Uddevalla utan att må dåligt? Jag får panik av tanken på allting numera, och jag vet inte vad jag ska ta mig till! Jag känner mig helt jävla.. bortkommen. Jag älskar Pelle av hela mitt hjärta, och kan inte få en bättre kille, och det menar jag verkligen. Men jag är rädd, jag är livrädd. Rädd för att lämna mamma, för att inte kunna träffa henne och min lillebror så ofta som jag vill. Jag har blivit erbjuden jobb på både City Gross och Willys i Nyköping, ena på halvtid, och den andra på heltid. Tänk er, HELTID! Det är ju allt man någonsin velat ha. Jobbet som gör att du äntligen kan starta ditt liv och börja leva det som du vill. Men varför är jag så rädd? 

Jag försöker tänka att man måste ju bli vuxen någon gång, och jag hade nog inte tänkt leva och jobba i Uddevalla hela livet, eller? Men samtidigt har jag aldrig sett mig själv bo i andra sidan av Sverige, nära Stockholm och Uppsala tex. Sedan och andra sidan så finns det ingenting som säger att man inte kan komma tillbaka till västkusten senare såklart. Men det känns nästan som att om jag flyttar dit, så kommer det aldrig bli av. Jag är rädd för att förlira allt jag har, och sedan stå där utan ingenting. Men man måste ju ändå chansa i livet någon gång, klara av alla nya steg i livet med nya jobb, förflyttningar, köpa hus, bilda familj. Ja allt du kan tänka dig. Jag menar, förr eller senare kommer det ju ske, så varför inte nu? Det finns ingen anledning för mig att stanna kvar i Uddevalla förutom min familj, och är det verkligen rätt anledning att tacka nej till världens jobb chans? Jag vet att det inte är det.. Om alla andra klarar av att flytta långt bort även utan sina familjer, varför skulle då inte jag kunna det? Jag tror inte riktigt på mig antar jag.. 

Men tänk om jag flyttar, jobbar på som en tok, och så trivs jag inte? Eller så vill inte Pelle ha mig mer? Jag är rädd för att underskatta honom, för jag vet hur jag är, jag vet EXAKT hur jag är och hur jag fungerar. Oavsett om jag har en ängel som honom bredvid mig så förstår jag inte hur lyckligt lottad jag är, och behandlar honom sämre än han förtjänar. Han borde ju egentligen ha en lika underbar tjej, så som han är. Men istället är han med mig, och vill han verkligen ha mig? 

Som ni märker så är jag helt upp och ner just nu, och jag vet inte vad jag ska känna snart. Jag börjar gråta bara på tanken att lämna min familj, jag älskar dom mest i hela världen, och jag vill inte göra fel. Tänk om jag gör fel..