Jag vet att många som sett min relationsstatus på Facebook undrar vad fan det är som händer egentligen. För ca 2 veckor sedan gjorde jag och August slut. Ett beslut som vi kom fram till tillsammans. Ett beslut som inte var svårt alls, som jag personligen inte ens märkte av, då det uppenbarligen inte funkade på någon nivå mellan oss. Jag trodde jag tyckte om honom mer än jag gjorde. En del säger att det är pga att jag så väldigt gärna ville ha någon, och helt enkelt inbillade mig. Jag har själv ingen bättre förklaring än det, då jag inte saknar vårt förhållande för fem öre direkt. En bra kille, inget fel på honom, så misstolka mig inte. Det är bara det att jag och August bara inte var menade att vara tillsammans. Men om man inte testar, så vet man ju inte, right?

Oavsett vad, så hände något oväntat strax efter min breakup. Jag träffade Per. Inte direkt meningen att det skulle bli som det blev, även om man kanske kände i kroppen att det fanns något där. Det är så konstigt allting. Och jag har gått runt och vart orolig för vad mina vänner ska säga om detta, då Per och August var internet kompisar sedan innan. Men jag är ärlig nu. Jag struntar i vad folk tycker om tänker om det här. Jag tänker inte låta en kille som honom få passera mitt liv, förlora en chans som kommer att bli den bästa någonsin. Det är lite konstigt allting, de är vi väl medvetna om. Men sedan och andra sidan så vet vi att de riktiga vännerna inte kommer dömma oss, och stanna kvar oavsett. 

Det har aldrig klickat såhär fort för någon av oss, på alla plan dessutom. Jag känner mig så otroligt lyckligt lottad. Och jag känner hur magen vrider och vänder på sig när jag tänker på att jag måste åka hem imorgon. Denna sommaren kommer vara tuff, väldigt tuff, för jag jobbar varenda helg i sommar. Förutom möjligtvis två stycken. Jag vet inte hur jag ska pussla ihop allting. Men det kommer lösa sig, på ett eller annat sätt. Man måste ju kunna sakna också, kunna vara ifrån varandra. Samtidigt som det blir jobbigt, så är det även en bra prövning. Jag är som många av mina vänner vet, väldigt van vid distans. Men samtidigt är det inte riktigt samma sak nu som innan. Det är ju lite skillnad från när man är 16 år och 21 år. 

Nu började jag babbla om allt möjligt märkte jag. Inte direkt meningen. Men oavsett vad. Jag vet allting verkar konstigt och helt jävla sjukt egentligen. Men jag tänker hålla i min Pelle i hela livet, och försvara våra känslor för varann om det så ska vara det sista jag gör! Jag har haft en underbar helg, och känner mig fri från alla problem, även om det känns som alla fördomar väntar på mig där hemma i Uddevalla. 

Pelle, tack för du finns, och för att du får mig att sväva på de rosa lilla molnen runt i himlen med dig <3