Det känns som jag är ledsen varenda dag och mina tårar håller på att ta slut. När jag känner mig helt förstörd inombords och bara vill gråta tills jag inte orkar mer så känns det som jag istället måste kämpa för att få fram en tår. Och funkar det inte så blir jag istället arg eller nästan apatisk. Jag hatar mig själv.

Jag sitter nu här, i Nyköping, helt ensam i mitt så kallade nya hem. För snart en vecka sedan tog jag mina ägodelar från min lilla etta i Uddevalla och flyttade hit. En liten stad, tom minde än Uddevalla. Jag har börjat på mitt nya jobb på Willys, som för övrigt har överträffat alla förväntningar jag hade. Samtidigt som det är tufft att gå från extra tider till heltid, så känns det ändå skönt att ha något att göra. Dagar som denna, då alla är iväg på jobb och annat förutom jag, så fylls jag av ett stort tomrum, och jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Jag känner mig ensam. Det finns ingen här jag kan vända mig till, ingen jag kan fly till när jag behöver komma ifrån lägenheten. Jag älskar Pelle, mer än någon kan ana. Men att just nu gå runt och vara beroende av hans sällskap är inte hälsosamt, för någon av oss. Jag behöver vänner, jag behöver min familj. Jag behöver någon! Jag ska nu jobba här i Nyköping tom året ut, och jag ser detta som en prövotid. Klarar jag och Pelle av att bo tillsammans? Trivs jag på mitt jobb? Trivs jag i Nyköping? Vill jag hellre tillbaka till Uddevalla? Frågorna kommer bli många när jag väl måste bestämma mig, och jag tror att jag kommer fyllas av extrem ångest när den tiden väl kommer. Och ändå, även om det är så långt kvar tills år 2011 kommer så kan jag inte låta bli att fundera över allt nu. Vad har jag egentligen gjort, vad ska jag göra, och vad vill egentligen jag, Alexandra, göra? Det enda jag vet nu är att jag vill vara med Pelle, jag vill trivas på mitt jobb, och kunna vara nära min familj för att se min lillebror växa upp till en ung man. Jag vill finnas där för dom. Men det verkar som att allting inte går att få på en och samma gång. Jag har beslutsångest flera månader i förskott, och det är så typiskt mig. Jag vet inte om jag skapar mina problem själv, eller om problemen kommer flygandes emot mig. Det jag ville få sagt är väl egentligen att jag känner mig ensam, förvirrad och långt ifrån nöjd med min tillvaro. Antar att det bara är att ta en dag i taget..